Idrottsföreningen
Kamraterna Likenäs

Med den utflyttning av ungdomar som nu sker från norra Värmland är det svårt att föreställa sig den entusiasm och framåtanda som fanns inom idrottsrörelsen i Nordvärmland under den första halvan av 1900-talet. Idrott och friluftsliv hade tidigare inte varit något som engagerade arbetarklassen men genom arbetarrörelsen spreds kunskapen om hur man organiserade sig i föreningar. Antalet idrottsföreningar med socialt engagemang ökade mycket kraftigt under denna tidsperiod i hela Sverige och så även i norra Värmland. Det kom snart att finnas en idrottsförening i alla byar som var tillräckligt stora för att ha ett fotbollslag.

Det är inte lätt att komma ihåg allt som tilldrog sig för nästan sjuttio år sedan men jag skall försöka berätta vad jag minns av idrotten på trettio- och fyrtiotalet i Likenäs.

IF Kamraterna bildades 1935. Det fanns redan en idrottsförening men den hade inga aktiviteter och låg i träda. Det fanns inget att göra och intresset för idrott var stort. Några av ungdomarna i Likenäs tog då initiativ till att bilda en ny förening som bättre kunde möta det ökande intresset.

Fotbollen

Intresset var som sagt stort. Särskilt för fotbollen. Någon fotbollsplan fanns inte till en början. Istället fick man hålla till på någon vall som var så jämn så att den gick att spela på. Mål fick man göra av några pålar som slogs ner i marken. Planfrågan löste sig när man hittade en plan vall på ett näs mellan Likan och Klarälven. Den del av näset som planen låg på ägdes av en fru Nordkvist i Stöllet. Den blivande idrottsplatsen kom att kallas Näsängen. Vad namnet syftade på är inte svårt att förstå. Efter en del förhandlingar fick man hyra marken för 100 kronor om året. Det var mycket pengar på den tiden. Det viktiga var emellertid att man nu kunde sätta igång med planeringen för att få en plan som var i sådant skick att man kunde delta i seriespelet.

Transporterna var ett mycket stort problem på den tiden. Det var mycket ovanligt att någon hade egen bil över huvud taget. De transportmedel som stod till buds för oss ungdomar var apostlahästarna eller cykel. Uppslutningen på hemmamatcherna och på träningarna var trots detta bra även om en del av spelarna fick åka cykel upp till ett par mil för att komma till matcher eller träningen. Efteråt fick de trampa samma väg tillbaka. Spelarnas grundkondition kunde ingen klaga på under dessa omständigheter.

Det var betydligt svårare vid bortamatcherna, även om nästan varje by hade egna idrottsföreningar där man spelade fotboll, så avstånden var inte så långa. Man fick ta de transportmedel som stod till buds. Det kunde vara någon åkare som för en ringa betalning satte upp bänkar på flaket på sin lastbil och körde spelarna till matchen.

Nu för tiden har varje spelare en egen boll på träningarna. Då kunde det hända att föreningarna hade bara en boll som man använde både vid träning och på matcher. Jag minns en vänskapsmatch i Fryksdalen. Hemmalaget ledde med ett mål men Likenäs pressade på för att göra en kvittering. När bollen kom utanför sidlinjen drog en hemmasupporter kniven och punkterade bollen. Eftersom det inte fanns någon reservboll fick matchen avbrytas och hemmalaget förklarades som segrare.

En annan episod var när IFK och Sysslebäck möttes på Hedgärdet. En Sysslebäckspelare ruffade och IFK fick straff. "Pite" Damberg fick äran att slå straffen. Det blev dödstyst på planen och bland åskådarna. Pite tittar mot målet och sedan på bollen och så ropar han: "Men nu var det väl hästefetta". Han springer fram och smäller till bollen som går cirka 30 meter upp i luften och dimper ner långt bakom Sysslebäcks mål till skrattsalvor och applåder från publik och spelare. Det är sådant man minns och har roligt åt. Hur matchen slutade kommer jag inte ihåg men troligtvis segrade Sysslebäck.

Inlevelsen i spelet var det inget fel på och ibland kunde det gå hett till ute på fotbollsplanen. Orvar (efternamnet kommer jag inte ihåg) var känd för att ge motståndarna en känga i baken om de kom för nära honom.

Under 1930-talet spelade bland annat dessa spelare i IFK Likenäs fotbollslag:

Under nittonhundrafyrtiotalet spelade bland annat dessa spelare:

Detta är vad jag minns av fotbollen under det första skedet.

Allmän idrott

IFK bedrev inte bara fotboll på sommaren. Under den tid som jag medverkade på 40-talet hade vi alltid tävlingar i någon form varje sommar. Vi brukade ha en klubbtävling i allmän idrott mot södra Finnskoga. Både pojkar och flickor deltog i tävlingarna.

I laget från Södra Finnskoga kunde delta:

Efter kriget hade vi också en trekamp mellan IFK - S Finnskoga och det norska laget Ringaker. I sprintergrenarna hade Ringaker med en landslagslöpare. Han hade gjort 10,6 sek på hundra meter. Det var en mycket bra tid för den tidens mått. Det är inte många i Sverige som springer så snabbt idag trots att idrotten utvecklats enormt sedan dess. Tävlingen blev mycket uppskattad och drog storpublik.

Deltagare från Likenäs var bland annat:

Olle Nilsson i Mörbacka var ett ämne till något stort i den allmänna idrotten. Han var bra i alla kastgrenar men även i höjd och stavhopp. Han var även en mycket bra simmare och dykare. Tyvärr fick han inte vara med i IFK så länge. Under militärtjänstgöring i Norrland omkom han i en drunkningsolycka år 1941.

Vi hade också lokala tävlingar och klubbmästerskap i olika sporter. Under en kurs som Elov Halvarsson deltagit i hade han träffat Majken Åberg från Norrköping. Han bjöd in henne till en av våra lokala tävlingar. Majken kom tillsammans med två kamrater. Hon ställde upp i diskus och slungboll. Slungboll är en udda gren som knappt praktiseras numera.

I den grenen tillhörde hon världseliten och med ett jättekast slog hon nytt världsrekord. Det första och förmodligen enda som kommer att slås på Näsängen. Jag var speaker under den tävlingen och det är också enda gången jag presenterat ett världsrekord för publiken.

Majkens kamrater var med i kula och längshopp. Hur det gick för dem minns jag inte men troligen vann dom de grenar som de ställde upp i.

Nu för tiden finns det inte många tävlingar i friidrott att delta i. Det var skillnad på 1930-1950-talet. Intresset för idrott var stort. Klubb- och distriktsmästerskap finns även nu men några resultat från tävlingar mellan klubbarna finner man inte i tidningen. I mitten av 1940-talet gick IFK-mästerskapen på Tingvalla i Karlstad. I dessa tävlingar deltog idrottare från IFK-klubbar från hela Sverige. Likenäs åkte ner med en liten trupp, mest för att se och lära. Edgar Olofsson fick efter en sitt deltagande i stavhopp fina vitsord av Vilgot Lange. Lange var trots att han började bli till åren en av distriktets bästa stavhoppare.

Edgar Olofsson arbetade inom den kooperativa rörelsen och hans arbete gjorde att han senare fick flytta från orten.

HandBoll

För flickorna hade vi även andra aktiviteter som damhandboll. Laget var ett av dom bästa i den division som dom tillhörde. De spelade också fotboll men där var dom inte riktigt lika framgångsrika.

Flicklaget i handboll under 1940-talet var såvitt jag minns:

En del av flickorna var också duktiga i friidrott.

Orientering och terränglöpning

Jägmästare Kolthoff var mycket intresserad av orientering. Under hans tid på Likanå hade vi ibland orienteringstävlingar på sommaren och på vintern skidorientering med handgranatkastning.

Under den här tidsperioden var löpning i alla former mycket populär i Sverige. IFK anordnade några terränglöpningar men mest minns jag från den gång som vi fick i uppdrag att arrangera DM i landsvägslöpning 25 000 m. Löparna sprang nästan ända till Ambjörby innan de vände för målgång i Likenäs. Vinnare i loppet blev Gustav Jansson från Hagfors. Han deltog senare i olympiaden i Helsingfors där han blev trea på maraton.

Bandy

IFK idkade inte bara fotboll och allmän idrott. Förutom skidåkning ägnade man sig även åt bandy. Det spelades när Klarälven blev isbelagd. Vid Järbostad bortom Likanå skottade vi oss en plan ute på isen.

Det spelades många matcher under vintrarna 1937-39. En gång under vintern 1938 skulle vi spela mot Grimsåker från Malung. Vi hade planen skottad och spolad på lördag. På lördagnatt kom det åtta centimeter med nysnö så vi fick sätt igång och försöka skotta undan snön i tid så vi kunde spela. När vi var färdiga var vi rätt trötta och det var inte att undra på. När matchen kom igång var vi således rejält uppvärmda. Hur gick det i matchen? Jo! IFK ledde i halvtid men vi orkade inte fullfölja utan tröttnade på slutet och matchen slutade oavgjord.

Från laget som spelade mot Grimsåker minns jag några spelare:

Den enkla utrustning som vi hade var mycket dyr med den tidens mått mätt. Många hade inte råd att köpa riktiga bandyklubbor utan de fick gå ut i skogen och leta reda på en liten krokig gran eller björk som de täljde till så att den kunde användas som klubba. Vi var många som inte hade någon riktig utrustning men det hindrade oss inte från att spela och ha roligt.

En annan match som jag minns var när Lennart och Bertil Johansson tillsammans med sin far som var bryggmästare på Västby bryggeri anordnade en match på isen utanför bryggeriet. Man plockade ihop ett lag från Västby och ett från Likenäs. Vi Likenäspojkar åkte dit i en kolryss. Det var Gunnar Halvarsson, Elof Halvarssons bror, som spände för sin häst och körde oss dit ner på Klarälvens is.

Olle Nilsson åkte från Mörbacka för att vara med i Västbys lag. Lennart, Bertil och Olle var suveräna spelare. Matchen slutade 1-2 till Likenäs.

Efter matchen var det att sätta sig i kolryssen och åka tillbaka i kylan utan att vi hade några möjligheter att tvätta av oss svetten och byta kläder.

Detta är ett axblock hur en liten förening bedrev bandy för 60-70 år sedan.

Skidor

I Likenäs fanns på nittonhundratjugotalet och i början på trettiotalet Dalby skidklubb. Den lades ner och uppgick sedan som en egen sektion i IFK Likenäs. Det var troligtvis ekonomiska svårigheter som var orsaken till nedläggningen.

De första åren hölls tävlingarna i centrala Likenäs med start och mål vid korsvägen. Tävlingarna flyttades sedan till Transtrands skola någon gång kring 1944-45. Där fanns bättre omklädningsmöjligheter än på Likenäs missionshus som hade fått tjäna som inkvartering och omklädningsrum för deltagarna. Inkvarteringen skedde som tidigare på Gästis i Likenäs för de långväga deltagarna. På skolan fanns också möjligheter att för en ringa slant få förtäring i form av kaffe, smörgåsar, dricka och kanske kålsoppa.

Banorna var av olika längd för de olika klasserna. För det mesta varierade de mellan 18-20 km för seniorer, ca 10 km för juniorer och 5-10 km för damer. Starten för loppen skedde omkring klockan 10.00. Innan dess hade två-tre föråkare åkt banan och kontrollerat att allt var som det skulle. Banorna fick vi spåra flera dagar i förväg men snitslingen gjordes dagen före tävlingen.

För att få ihop till priser hade vi skidfest i Backa ordenshus. Vi var också bra på att åka runt och tigga. Alla ville vara med och bidra till tävlingen. För det mesta var det nyttopriser som delades ut i alla loppen. Första pris kunde vara ett par fåtöljer och ett runt bord. Inga stora priser med dagens mått men på den tiden var alla riktiga amatörer och tävlade mer för äran att vinna. Möblerna inköptes hos Aspengren som sålde och klädde om möbler.

En gång när vi kom hem och packade upp priserna fick vi se att den ena fåtöljen hade en stor bot på baksidan. Vi fick skyndsamt åka tillbaka med den och byta.

Någon gång kunde det också vara en pokal men det var sällsynt.

Till IFK-spelen kom deltagare från de flesta idrottsföreningarna runt om i Värmland men även från Dalarna. Vi hade bra kontakter med Lima och andra skidklubbar i Västerdalarna. IFK: s åkare var alltid inbjudna till Lima IF:s tävlingar

Bland deltagarna kommer jag särskilt ihåg:

Södra Finnskoga:

Lars Olsson
Heike Henriksson
Olle Palmkvist
Algot Henriksson
Jonny Palmkvist
Henning Henriksson

Norra Finnskoga:

Janne Eskilsson
Gunnar Persson
Gustav Jönsson
Henry Libäck

Ambjörby IF:

Magnus Larsson
Bror Mellberg (sedermera fotbollsproffs)
Ragnar Emilsson
Bror Persson
Alf Olsson

Lima: 

Sixten Jernberg
Folke Flygar
Åke Flygar
Gunnar Bois
Inge Limberg med flera

VD-IF:

Holger Magnussson
Elov Nilsson
Tore Nilsson
Hugo Magnusson

Sysslebäck:

Birger Mogren
Karl-Erik Halvarsson
Hugo Larsson
Helge Halvarsson

Flitiga deltagare på damsidan var:

Aina Rålund
Marjatta Karvonen
I Backfelt
Ellen Persson
Astrid Karlsson

En utav Sveriges bästa skidåkare på den tiden var Blixt-Einar Johansson, Erikslund. Han var med en gång och vann förstås loppet.

Skogvaktare Emanuel Nilsson i Värmlands Dalby var mycket intresserad av skidåkning. Han anordnade en skidtävling som utgick från ordenshuset i Strandås. Distansen var 30 km. Segrade gjorde John Halvardsson, Norra Ny skidklubb.

Nilssons hade två pojkar, Elof och Tore, som var rätt duktiga. Även de två döttrarna var aktiva skidåkare. Elof vann en 15 km tävling i Likenäs 1938 eller 1939. Trea i loppet var en annan hemmaåkare, Sven Olsson. Holger Magnusson från Värmlands Dalby var en annan "hemmaåkare" som vann i Likenäs strax före kriget.

Två toppåkare hade IFK i Artur Olsson på 1950-talet och Toini Gustavsson 1955-1967. Artur Olsson som kom från Nyskoga tävlade till en början för Torsbyklubben Bore och kom till IFK Likenäs som senior.

Toini Gustavsson föddes i en by i norra Finland inte långt från den ryska gränsen och kom till Sverige när hon var sex år. Hon utvecklades till en stor talang i skidspåret som junior och det fortsatte med många segrar när hon kom upp i seniorklassen.

Artur Olsson och Toini Gustavsson satte Likenäs på den svenska skidåkarkartan. Det var nog en liten besvikelse för IFK när hon flyttade till Umeå strax före OS 1968.

Nu vid 64 års ålder kan hon se tillbaka på två OS-guld 1968 (5 och 10 km), 2 OS-silver i stafett 1964 och 1968, två segrar i Lathis och tre i Holmenkollen, bragdmedalj 1968 och de många SM på både 5 och 10 km som hon vann under tiden i IFK Likenäs.

Elof

En man som alla gamla IFK-are minns med saknas är Elof Halvarsson. I yngre dar var han aktiv i bland annat bandy. Det är dock främst som ledare och arrangör som man kommer ihåg honom. När kommunen inte ville bidrag med pengar så att barnen fick lära sig simma ordnade han och bekostade själv simskola vid Kvarndammen. Där fick barnen lära sig att simma och ta simborgarmärket och andra prov.

IFK-medlemmar byggde också en idrottspark med dansbana ovanför Kvarndammen där man hade fester varje sommar. Vi hade också ibland fester uppe vid Ryas fäbodar. En gång engagerade vi Rolf Björling som var där och sjöng.

Rya ligger vid sjön Femtens utlopp på gränsen mellan Värmland och Dalarna. 

Källa: Olsson, Sven "Spegel" , 2002.